What you give is what you get

JEZZI:

Idag har vi tränat lite sitt, lite ligg och kontaktövning. Vilken skillnad mot en malamute! Jezzi sitter koncentrerat och försöker komma på vad det egentligen är jag vill, och provar de "färdigheter" hon hittills har. Milli tappar koncentrationen efter ungefär 7 sekunder och blir jättefrustrerad om hon inte förstår vad det är jag vill att hon ska göra. Det ska bli så spännande det här - jag har en bra känsla :)

Socialt har vi idag hälsat på grannen med barn i vagn - Jezzi blev jätteglad över att få hälsa, och ungen var överförtjust. Nu på kvällen följde hon med mig och Milli till lydnadsträningen för att hälsa på de andra i spårgruppen. Hon var lite försiktig först, ville inte riktigt gå fram och hälsa, men efter en stund gick det bra. När hon hade blivit lite modigare vågade hon till och med bita lite i en sko. Hon är alltså ganska betänksam innan hon ger sig fram till okända saker, men hon verkar egentligen inte rädd utan bara osäker. Jag tror att det kommer att lösa sig när hon får bättre självförtroende. Jag kommer att träna Milli och Jezzi separat - även gåturerna, då de dels leker så mycket att man knappt kommer framåt, men också då Jezzi anser sig tillhöra Millis flock när vi möter andra människor och hundar. Detta märkte jag tydligt igår, när jag hade dem tillsammans i rasthagen och min kompis Linnéa kom dit med sin unga Norwichterrier Eddie (som Milli äääälskar). Milli ville gärna leka med Eddie, medan Jezzi ansåg att Eddie var någon som hon kunde trycka ner, och så var det helt plötsligt två hundar som var på stackars Eddie. Då de hade lekt en stund kom en av Millis bästa vänner förbi - huskyn Alfie. Jag tog upp Jezzi då ägaren sa att Alfie kunde vara lite "klumpig" mot valpar och Milli och Alfie raceade runt under höga protester från Jezzi. När de hade sprungit av sig det värsta tyckte jag att jag kunde släppa ner Jezzi, och hon var genast med på Millis team - Milli käftslogs med Alfie och Jezzi nafsade Alfie i hasorna :) Så från och med nu ska Jezzi få träffa hundar utan Milli, då hon blir vääääldigt kaxig i "storasysters" sällskap...

Igår på kvällen träffade hon också Vicke och Sigge - min systers hundar - en liten stund. Det gick jättebra; särskilt Sigge var överförtjust att träffa någon i sin egen storlek (Jack Russell). Vi hoppas kunna träffas igen i helgen så får de leka lite fritt.

Annars är hon väldigt duktig på att tala om när hon behöver gå ut, och därför har det bara hänt några enstaka olyckor när hon har lekt (och det blir akut). Mycket bra :)


Åh, jag ska bara...blunda en liten stund...kommer snart...

MILLI:

Camilla berättade att malamuterna vid denna åldern tydligen går in i en "andra tonårsfas" och det kan man fanken märka. Milli är helt okoncentrerad, disträ, stundvis helt döv och prövar verkligen sina - och mina - gränser. Idag hade vi en av många "diskussioner" på brukshundklubben, där hon (med sitt vanliga trotsbeteende) sprang framför mig, stirrade mig i ögonen, skällde utmanande och trotshögg mig i jackärmen. Skithund. Jag är så glad att jag fick veta redan innan av Millis fantastiska uppfödare att det är såhär det kommer att vara i vågor. Många malamuter prövar ledarskapet med jämna mellanrum, på sina egna mer eller mindre subtila sätt, och det kan nog vara tusan så obehagligt om man inte vet att det kommer, och hur det yttrar sig. Nu har ju den här damen varit sån här sedan hon var 10 veckor gammal, så det är ju inget nytt. Och jag har provat otaliga metoder - allt från att ignorera, till att nypa henne i öronen, brotta omkull henne, lyfta upp henne, osv osv. Nu stirrar jag bara tillbaka, säger NEJ med min mörkaste röst, kommenderar henne att lägga sig (och det gör hon), och så ska hon ligga kvar tills jag säger att hon får komma upp igen. Så prövar hon samma sak igen, och kanske en gång till, men så helt plötsligt har hon prövat färdigt - hennes plats i flocken är fortfarande densamma - och så fortsätter vi med vad vi höll på med. Faktiskt lyssnar hon alltid bättre efter en sån här episod, så helt negativt är det inte. Och vanligtvis så dröjer det flera månader till nästa gång hon försöker, och under tiden är hon snäll och vänlig som en ängel.

Men men, på grund av den dåliga koncentrationen och den allmänna formen på henne är nu målet de närmaste två veckorna att få upp hennes jobbvillighet och hörsel igen. Back to basics, alltså. Kontakt, kontakt, kontakt. Jag har redan förberett mig genom att fixa riktigt gott godis till vovvarna - grillade korvbitar och ugnsbakade blodpuddingsbitar. De snusade runt i köket och såg så suktande ut :D I've got the power!! Bra att båda är såna godisfantomer:)


Så här var det liksom meningen att det skulle vara...


...men så ibland blir det lite konstigt...


...och ibland blir det bara helt fel.
Man vet aldrig vilken konstellation som döljer sig i bagaget när man öppnar :)